[email protected]

Det är alltid lite lirkande innan man får in Alice i bilen när det är dags att åka hem till mamma. Det är alltid något som ska göras innan. Efter filmen. Jag ska bara pärla lite osv.



Såhär glad ser man ut första biten när man väl har kommit så långt som till bilen. Trots korken i munnen så pratas det oavbrutet:

- "Pappa, det vore trevligt om Ciara hade varit med"

Varför det, undrade jag följdaktligen.

- "Jo, för annars är det inget roligt att vara barn"

Så är det. En av helgens klockrena analyser av den lille. Det var en kommentar hon satt och tänkte på ett tag innan hon till slut kläckte ur den.



Ungefär halvvägs så är bilfärden inte riktigt lika kul längre. "Är vi framme nu"? Nej. Fem meter senare samma sak. "Är vi framme nu"? Det håller på så i ungefär fem minuter innan det avbryts med ett illvrål.

- "Pappa, jag ser hääääästaaaar"

Därifrån är det lätt att styra vidare konversationen in på hästar. Vad hennes käpphäst heter, vilka hästar hon har träffat och vilka färger dom har. Det fungerar dock bara en stund. Hon funderar vidare lite.

- "Pappa, jag vill inte sitta fast längre"

Men det vet du ju att man måste när man åker bil. Titta, jag sitter också fast!

- "Men... Jag får ont i magen om jag sitter fast för länge"

Det tvistas lite om detta innan vi börjar närma oss slutdestinationen. Vi stannar och börjar spänna loss oss när dagens sista åsikt kommer.

- "Pappa, jag önskar av hela mitt hjärta att din bil var rosa. Det hade varit fint"

Ett avslut så gott som något på en händelserik helg.