Havet
Jag kan lätt bli helt lyrisk av denna pulserande massa av liv, skönhet och frihet. Havet kan presentera sig på så många olika underbara sätt, varav det ena är vackrare än det andra. Om man tänker sig en sensommarkväll, vinden har mojnat efter dagens lek och vattnet ligger nu helt stilla likt den vackraste spegel världen någonsin har skådat. Man försöker balansera upp sin medtagna stol på en liten klippavsats för att kunna njuta av stunden till max. De enda ljud som hörs är några fåglar och en sömnig fiskebåtsmotor någonstans långt borta. Man sluter ögonen, tar ett djupt andetag och känner att här, här vill jag stanna för evigt. Det är lätt att förflytta sig i tanken till ett sådant ställe.
Havet kan också presentera sig betydligt mer livligt, och en skräckblandad förtjusning kan smyga sig in i kroppen. Jag tänker på de mer stormfyllda kvällarna, när vågorna vandrar över ytan. Det ser nästan ut som att jordens undergång nu har infunnit sig. Våg efter våg slår frenetiskt mot hamnen. En stackars båt slits mellan bojarna och det slits upp stora sår i dess sida. Den ser så hjälplös när naturen släpper loss alla sina krafter. Tänk att något så destruktivt ändå kan vara så vackert?
Jag satt för några år sen ute på Söderarm/Tjockö, en liten ö längst i Stockholms skärgård innan skärgården övergår i hav. Har man kryssat till Finland från Stockholm så har man kanske sett ön på avstånd då den har en röd/vit fyr. Hursomhelst så satt vi och åt god mat högst upp i en av byggnaderna. Fönster åt alla håll och det enda man såg i solnedgången var hav, hav och hav. Jag sov den natten med öppet fönster och bara njöt av att höra vågskvalpet utanför. Det kommer för alltid vara ett av guldkornen jag tar med mig i livet.
Det är ju egentligen så enkelt att om jag bara har tillgång till havet så kommer livet alltid vara lite lättare, bekymren färre, i alla fall svagare och livskvaliteten på topp. Jag måste bo vid havet en dag. Så är det menat, så måste det bli.
