Hemsökta hus
Jag ska inte sticka under stol med att jag är väldigt fascinerad av det övernaturliga. Nu pratar vi i första hand om spöken och jag finner det relativt underhållande att beskåda den brittiska serien Most Haunted.
Eftersom jag utöver "spökintresset" har en stor passion för historia och arkitektur så är det väl egentligen en ganska så självklar hit i mina böcker.
Man kan följa en intressant utveckling i programmet. Från starten så kändes det som en rätt intressant idé. För dig som inte har sett spektaklet så går det ut på att ett tv-team, förstärkt med något medium, besöker platser runt om i Storbritannien där det sägs spöka. De har all möjlig teknisk utrustnikng med sig för att kunna registrera något.
När programmet började produceras så kändes det som om produktionsteamet litade på sin "produkt". Det räckte liksom med den spänning som man ändå kan uppbringa i ett kolsvart gammalt slott med blodig historia. Man lyckades ibland att fånga några orber (ljusfenomen) på film och hade man tur så kunde det även skönjas några ljud som kunde vara allt från en svagsint undergångsdemon till en hackspettefis. Det lämnades en hel del till egen tolkning. Det var rätt spännande på så sätt. Sen att mediumet ibland fick för sig att dra igång en skådespelarinsats i Oscarsklass och kastade sig i plågor, det fick man liksom leva med.
Jag vet inte vilken säsong avsnittet jag just bevittnat ingick i. Det är andra medium. Det är betydligt mer anmärkningsvärda kontakter med andevärlden som gäller. Nu kommuniceras det genom knackningar i stil med: "Nisse, om du känner dig taskig och vill att vi ska brinna i helvetets lågor från och med torsdag, knacka tre gånger". Varpå det knackas. Ofelbart. Varje gång. Det är lite märkligt om man jämför med tidiga program. Har de utvecklat några egenskaper som gör att det blir vinst varjegång i värsta fiskedammsanda? Eller kan det vara så att produktionen känner att tittarna inte nöjer sig med att sitta och lyssna på programledarnas flåsande. Jag skall inte döma någon. Så tänkte jag innan jag just precis nyss fick se en riktigt avancerad version av leken anden i glaset. Ni vet hur uppställningen är. Ett glas på ett bord som har en duk med bokstäver. Spända människor runt bordet och anden Nisse som smyger i bakgrunden och håller på att dö (ursäkta uttrycket) av förväntan nu när han äntligen ska få visa sig.
Seansen börjar. Programledaren frågar om Nisse är där. Nisse blir själaglad och ser till att bordet rör sig lite. Seansdeltagarna blir till sig och ber Nisse om diverse olika saker, och varje gång, ofelbart, en direkt respons. Bordet skakar. Det fullkomligen flyger omkring framför de uppspelta deltagarna. Glaset rör sig som besatt. Det är äntligen bevisat. Nisse är där, och Nisse är PISSED.
Intressant ändå hur man kan döda en programserie för att man inte riktigt kan hålla tillbaka. Att inte kunna känna att less is more, att den psykiska närvaron är betydligt starkare närman inte VET än när man uppenbart tvingas till att bevittna ett iscensättande för bra TV:s skull.
Det som kunde ha blivit så bra.
Så synd ändå.
Läs mer om programmet här
P.S. Nisse, no hard feelings? D.S.
Eftersom jag utöver "spökintresset" har en stor passion för historia och arkitektur så är det väl egentligen en ganska så självklar hit i mina böcker.
Man kan följa en intressant utveckling i programmet. Från starten så kändes det som en rätt intressant idé. För dig som inte har sett spektaklet så går det ut på att ett tv-team, förstärkt med något medium, besöker platser runt om i Storbritannien där det sägs spöka. De har all möjlig teknisk utrustnikng med sig för att kunna registrera något.
När programmet började produceras så kändes det som om produktionsteamet litade på sin "produkt". Det räckte liksom med den spänning som man ändå kan uppbringa i ett kolsvart gammalt slott med blodig historia. Man lyckades ibland att fånga några orber (ljusfenomen) på film och hade man tur så kunde det även skönjas några ljud som kunde vara allt från en svagsint undergångsdemon till en hackspettefis. Det lämnades en hel del till egen tolkning. Det var rätt spännande på så sätt. Sen att mediumet ibland fick för sig att dra igång en skådespelarinsats i Oscarsklass och kastade sig i plågor, det fick man liksom leva med.
Jag vet inte vilken säsong avsnittet jag just bevittnat ingick i. Det är andra medium. Det är betydligt mer anmärkningsvärda kontakter med andevärlden som gäller. Nu kommuniceras det genom knackningar i stil med: "Nisse, om du känner dig taskig och vill att vi ska brinna i helvetets lågor från och med torsdag, knacka tre gånger". Varpå det knackas. Ofelbart. Varje gång. Det är lite märkligt om man jämför med tidiga program. Har de utvecklat några egenskaper som gör att det blir vinst varjegång i värsta fiskedammsanda? Eller kan det vara så att produktionen känner att tittarna inte nöjer sig med att sitta och lyssna på programledarnas flåsande. Jag skall inte döma någon. Så tänkte jag innan jag just precis nyss fick se en riktigt avancerad version av leken anden i glaset. Ni vet hur uppställningen är. Ett glas på ett bord som har en duk med bokstäver. Spända människor runt bordet och anden Nisse som smyger i bakgrunden och håller på att dö (ursäkta uttrycket) av förväntan nu när han äntligen ska få visa sig.
Seansen börjar. Programledaren frågar om Nisse är där. Nisse blir själaglad och ser till att bordet rör sig lite. Seansdeltagarna blir till sig och ber Nisse om diverse olika saker, och varje gång, ofelbart, en direkt respons. Bordet skakar. Det fullkomligen flyger omkring framför de uppspelta deltagarna. Glaset rör sig som besatt. Det är äntligen bevisat. Nisse är där, och Nisse är PISSED.
Intressant ändå hur man kan döda en programserie för att man inte riktigt kan hålla tillbaka. Att inte kunna känna att less is more, att den psykiska närvaron är betydligt starkare närman inte VET än när man uppenbart tvingas till att bevittna ett iscensättande för bra TV:s skull.
Det som kunde ha blivit så bra.
Så synd ändå.
Läs mer om programmet här
P.S. Nisse, no hard feelings? D.S.
Kommentarer
Trackback
