Humor
Det måste väl ändå vara världens bästa ämne att skriva om? Kan det bli annat än stor underhållning? Tja, det beror väl lite på hur man ser på det. Om jag nu bestämmer mig för att skriva en krönika om Stefan & Krister så kommer ju i alla fall JAG somna innan jag ens hunnit komma halvvägs... OM jag nu inte finner ett tillräckligt stort välbefinnande i att få sitta och kasta skit på Sveriges sämsta ursäkt för humor. Hiskligt.
Humor är ett väldigt abstrakt ämne. Vissa kluckar hjärtligt åt när grannens hund skiter på deras gräsmatta, medan andra inte kan tänka sig något roligare än ett högtravande tal på en bankett av något högdjur. Det är fascinerande och i allra högsta grad socialt betingat. Spännvidden mellan dessa två exempel är dessutom enorm och variationerna oändliga.
Det sägs ibland att jag är galen. Jag vet inte om det speglas i min humor på något sätt. Jag har inga direkta gränser och känner väl att skämmas, det får andra göra åt mig. Dagens sanning är ju trots allt att man inte får det roligare än man gör det. Jag har aldrig varit någon skojare i den bemärkelse att jag står och håller låda bara för att.
Öppnar jag käften för att bidra med någon form av humor så handlar det oftast om syrliga kommentarer. Jag tycker mycket om ironi och lite bitterljuv humor på något sätt. Jag sitter och flinar som ett fån åt Frasier till exempel. Det är ett lysande exempel på det jag just har beskrivit. Den humorn osar ju också torrhet, vilket fungerar till en viss gräns. Något som aldrig kan bli fel är klockren samhällskritisk humor. Det kanske bästa exemplet som fungerar om och om igen är The Simpsons. En underbar liten finne på USA:s enorma röv. Sen är det ju alltid så att det finns vissa saker som är lite extra tacksamma att driva med, därav The Simpsons storhet.
Jag har under vissa perioder av mitt liv funderat på att skapa en väldigt politisk inkorrekt tecknad serie, inget animerat utan en strip anpassad för kvällspressen med utrymme för att kasta skit åt alla håll, bara för att jag kan det. Skulle vara intressant att få vara helt frispråkig i exempelvis Aftonbladet för att se hur länge man skulle få sitta kvar och gunga på sin stol. Anledningen till seriens icke vara är naturligtvis brist på kunskap i teckning. Det behöver inte vara vackert, men utan en förmåga att teckna känslor får det vara.
Humor för mig är inte amerikanska komedier a la ja, allt vad de nu heter där allt kretsar runt sexism och tjockisskämt. Jag tycker att det går att skämta om det mesta här i livet, det kan till och med vara ett hjälpmedel för att komma över vissa perioder i livet, men att driva med tjockisar och diverse "töntar" är bara att spä på den största cancersvulst vårt samhälle har, nämligen att man inte är vatten värd om man inte faller inom ramarna för vad som är normalt och accepterat.
Vi sammanfattar väl det här spektaklet med att jag har lyckats skriva en hel text om humor utan att lyckats frambringa ett endaste leende.
Men vaddå, jag antar att det är en bedrift det med.
