[email protected]

Jag kan lätt bli helt lyrisk av denna pulserande massa av liv, skönhet och frihet. Havet kan presentera sig på så många olika underbara sätt, varav det ena är vackrare än det andra. Om man tänker sig en sensommarkväll, vinden har mojnat efter dagens lek och vattnet ligger nu helt stilla likt den vackraste spegel världen någonsin har skådat. Man försöker balansera upp sin medtagna stol på en liten klippavsats för att kunna njuta av stunden till max. De enda ljud som hörs är några fåglar och en sömnig fiskebåtsmotor någonstans långt borta. Man sluter ögonen, tar ett djupt andetag och känner att här, här vill jag stanna för evigt. Det är lätt att förflytta sig i tanken till ett sådant ställe.

Havet kan också presentera sig betydligt mer livligt, och en skräckblandad förtjusning kan smyga sig in i kroppen. Jag tänker på de mer stormfyllda kvällarna, när vågorna vandrar över ytan. Det ser nästan ut som att jordens undergång nu har infunnit sig. Våg efter våg slår frenetiskt mot hamnen. En stackars båt slits mellan bojarna och det slits upp stora sår i dess sida. Den ser så hjälplös när naturen släpper loss alla sina krafter. Tänk att något så destruktivt ändå kan vara så vackert?

Jag satt för några år sen ute på Söderarm/Tjockö, en liten ö längst i Stockholms skärgård innan skärgården övergår i hav. Har man kryssat till Finland från Stockholm så har man kanske sett ön på avstånd då den har en röd/vit fyr. Hursomhelst så satt vi och åt god mat högst upp i en av byggnaderna. Fönster åt alla håll och det enda man såg i solnedgången var hav, hav och hav. Jag sov den natten med öppet fönster och bara njöt av att höra vågskvalpet utanför. Det kommer för alltid vara ett av guldkornen jag tar med mig i livet.

Det är ju egentligen så enkelt att om jag bara har tillgång till havet så kommer livet alltid vara lite lättare, bekymren färre, i alla fall svagare och livskvaliteten på topp. Jag måste bo vid havet en dag. Så är det menat, så måste det bli.

Det måste väl ändå vara världens bästa ämne att skriva om? Kan det bli annat än stor underhållning? Tja, det beror väl lite på hur man ser på det. Om jag nu bestämmer mig för att skriva en krönika om Stefan & Krister så kommer ju i alla fall JAG somna innan jag ens hunnit komma halvvägs... OM jag nu inte finner ett tillräckligt stort välbefinnande i att få sitta och kasta skit på Sveriges sämsta ursäkt för humor. Hiskligt.

Humor är ett väldigt abstrakt ämne. Vissa kluckar hjärtligt åt när grannens hund skiter på deras gräsmatta, medan andra inte kan tänka sig något roligare än ett högtravande tal på en bankett av något högdjur. Det är fascinerande och i allra högsta grad socialt betingat. Spännvidden mellan dessa två exempel är dessutom enorm och variationerna oändliga.

Det sägs ibland att jag är galen. Jag vet inte om det speglas i min humor på något sätt. Jag har inga direkta gränser och känner väl att skämmas, det får andra göra åt mig. Dagens sanning är ju trots allt att man inte får det roligare än man gör det. Jag har aldrig varit någon skojare i den bemärkelse att jag står och håller låda bara för att.

Öppnar jag käften för att bidra med någon form av humor så handlar det oftast om syrliga kommentarer. Jag tycker mycket om ironi och lite bitterljuv humor på något sätt. Jag sitter och flinar som ett fån åt Frasier till exempel. Det är ett lysande exempel på det jag just har beskrivit. Den humorn osar ju också torrhet, vilket fungerar till en viss gräns. Något som aldrig kan bli fel är klockren samhällskritisk humor. Det kanske bästa exemplet som fungerar om och om igen är The Simpsons. En underbar liten finne på USA:s enorma röv. Sen är det ju alltid så att det finns vissa saker som är lite extra tacksamma att driva med, därav The Simpsons storhet.

Jag har under vissa perioder av mitt liv funderat på att skapa en väldigt politisk inkorrekt tecknad serie, inget animerat utan en strip anpassad för kvällspressen med utrymme för att kasta skit åt alla håll, bara för att jag kan det. Skulle vara intressant att få vara helt frispråkig i exempelvis Aftonbladet för att se hur länge man skulle få sitta kvar och gunga på sin stol. Anledningen till seriens icke vara är naturligtvis brist på kunskap i teckning. Det behöver inte vara vackert, men utan en förmåga att teckna känslor får det vara.

Humor för mig är inte amerikanska komedier a la ja, allt vad de nu heter där allt kretsar runt sexism och tjockisskämt. Jag tycker att det går att skämta om det mesta här i livet, det kan till och med vara ett hjälpmedel för att komma över vissa perioder i livet, men att driva med tjockisar och diverse "töntar" är bara att spä på den största cancersvulst vårt samhälle har, nämligen att man inte är vatten värd om man inte faller inom ramarna för vad som är normalt och accepterat.

Vi sammanfattar väl det här spektaklet med att jag har lyckats skriva en hel text om humor utan att lyckats frambringa ett endaste leende.

Men vaddå, jag antar att det är en bedrift det med.

Kan man styra människor dit man vill bara man formulerar sig rätt? Jag tänker exempelvis på den masspsykos som drabbade Tyskland under Hitler. Vad är det som gör att människor på något sätt fastnar i ett sätt att tänka? Varför degraderar man sig själv så till den milda grad att man accepterar att man inte behöver tänka själv? Är det för att man bestämmer sig för att det är rätt, eller kan man helt enkelt bli lurad att tro det?

Min spontana känsla är att man till en väldigt stor del kan styra folk ganska rejält. Hur mycket beror naturligtvis på situation och vad det handlar om. Har man inte en egen bestämd uppfattning inom ett specifikt ämne så är det enkelt att hoppa på en tanke som låter rätt rimlig trots allt. Det är ju ganska logiskt att man i ett läge där man förväntas ta ett beslut utan att ha tillräcklig information om ämnet, att man rätt och slätt tar det som för stunden låter bra utan att tänka på konsekvenserna. Det var så vi fick ett regeringsbyte i det här landet. Det var säkerligen många som inte visste riktigt vad de skulle rösta på in i det sista, men det faktum att högern gick ut med fina ord som allians gjorde att vågskålen tippades åt deras håll. Vem skulle välja ett gytter av lösryckta tankar framför ALLIANSEN? Ett genidrag och ett bra exempel på hur lättstyrda vi kan vara. Nu sitter vi också där vi sitter. Bara hoppas att vi har lärt oss en läxa till nästa gång vi hamnar i en liknande situation.

Vad gäller ordets makt så handlar det alltid om HUR man säger saker och inte VAD man säger. Jag är själv ett praktexempel på hur det fungerar. Jag kan nog få det mesta att verka någorlunda intressant genom hur jag formulerar mig i skrift. Blandar man sedan in en gnutta humor för att få läsaren att känna sig tillfreds så är en stor del av jobbet gjort. Det handlar om att få läsaren att kunna identifiera sig med någonting, känna sig lite hemmastadd i det man har att berätta. Känner man sig komfortabel så tar man till sig texten på ett betydligt mer effektivt sätt. Ett enkelt trick som borde anammas av myndigheter och liknande instanser. De misslyckas ju så kapitalt att de borde skicka med ett avkodningsschema tillsammans med allt de skickar ut. Det behövs inte en dyslektiker för att ha svårt att ta till sig deras budskap. Jag menar inte i första hand att myndigheterna ska använda sig av humor, det är ju orimligt. De ska inte framstå som löjeväckande. Jag syftar till det oerhört högtravande språk de använder sig av. Ibland är det en berättigad fråga att undra om de över huvud taget förstår själva vad de skriver.

Propaganda. Ett tungt vägande ord som ändå i mina öron har en negativ klang. En benämning på spridande av ett politiskt budskap, bland annat. Ett politiskt budskap kan man inte förmedla endast via skrift. Här krävs en karismatisk ledare som får folket att lyssna. En talare som behärskar det verbala ordbajseriet som jag tidigare beskrev för det skrivna budskapet. Man behöver en frontfigur som man kan koppla till de texter man publicerar. Hur många har egentligen lusläst våra svenska regeringspartiers valprogram? Är det inte så att vi baserar väldigt mycket på vad vi egentligen tycker och tänker om partiet utifrån deras ledare? Kan det vara så att hans eller hennes sätt att formulera sig till slut är den tyngst vägande faktorn till varför vi väljer att lägga vår röst just där? Det är ju tack och lov här partier som Nationalsocialistisk front och Sverigedemokraterna (för att ta några exempel) brister. Det finns inte tillräcklig karisma, det finns inte tillräckligt bra författare i dessa partier för att lyckas maskera att det de i första hand bedriver är baserat på avsky. Nu har ju Sverigedemokraterna tagit flera steg framåt, just tack vare att de har satt sig ner och konstruerat ett mindre "hatinriktat" politiskt program. De blir bättre och bättre och lek med tanken att de skulle presentera en folkkär partiledare, säg Lasse Berghagen. Det skulle göra under och de skulle ha mandat att förändra Sverige inom kort tid.

Journalistik. Kanske ändå det mest styrande författandet vi har i och med att det är kopplat till vår vardag och finns i syfte att rapportera vad som händer runt omkring oss. Få yrkesgrupper har större möjligheter att påverka oss än journalister. Med tanke på det så är det skrämmande hur usel kvalitet det är på mycket som skrivs i våra tidningar. Tidningarna inser inte riktigt deras ansvar i samhället. Det skrivs konstant om bantning, hur man ska förbättra sig på ett eller annat sätt och ofta hur man ska tänka. Det finns väl inte så mycket att säga om den vardagliga "informationsjournalistiken" egentligen, vissa saker kan man bara bevaka och presentera på ett specifikt sätt. Man jobbar inom ramar som inte ger så mycket utrymme för improvisation. Just inblandningen av humor som jag nämnde tidigare går ju inte att applicera på en artikel som behandlar ett massmord. Däremot så tycker jag att mycket journalistik är väldigt statisk. Även om man är styrd av redaktionen till en viss del så måste man ju kunna hitta utrymme för lite kreativitet? Den krassa sanningen är ju att det är ytterst få journalister som skriver läsbara texter ur ett objektivt perspektiv.

Jag ska inte ens gå in på alla bilagor som pumpas ut på helgerna. Man har lyckats hitta en skvallerpressnivå på mycket av det. Här ska vi skriva om kändisarnas innersta sexdrömmar , Arne Weises potensproblem och Carolas kärlek till Gud. Det är också här alla härliga bantningstips figurerar som mest. Återigen brist på samhällsansvar att hela tiden publicera saker som i grund och botten går ut på att man inte duger till om man inte... vad det nu må vara.

Man får inte glömma att även om den journalistiska kvaliteten inte håller någon högre klass så måste man förstå att läsarna tar åt sig. Gemene man är inte källkritisk utan köper det som står med hull och hår. Står det i Aftonbladet så kan man vara säker på att det är sant.

Det går att älta och fundera hur mycket som helst, men eftersom jag inte har ambitionen att skriva en avhandling så kan vi ju bara konstatera att ordets makt är stor. Den finns där, den styr oss och det är upp till oss själva om vi bara vill tacka och ta emot eller faktiskt tänka själva.

Det sägs att nyckeln till allt skapande är inspiration. Jag kunde naturligtvis inte hålla med mer. Den stora utmaningen om man håller på med någon form av skapande är inte att inse just detta, utan snarare att hitta en källa där man kan ösa inspirationen ur. Helst en källa som aldrig sinar. För mig som glad amatörskribent så kanske det är av mindre vikt i och med att jag inte livnär mig på mitt skrivande.

Nu är det ju bara det att inspiration är något du behöver till mer saker än för att göda din yrkesroll. Inspirationen gör sig påmind i det dagliga livet, pushar dig framåt vare sig du vill eller inte. När du känner att du har hittat din inspirationskälla så finns det egentligen inga gränser för vad du kan hitta på. Inga uppdrag känns övermäktiga. Det är flytet man eftersträvar på något sätt.

Jag skriver det här från en parkbänk i Tycklinge, vid Vätterns strand. Jag blickar ut över vattnet vars oändlighet endast bryts av horisonten. Vågorna leker kraftfullt i den livliga blåsten. Jag känner mig rätt liten inför naturens krafter, men samtidigt upprymd. Just den här känslan kan jag gå långt på. Att på något sätt känna total harmoni med naturen. All ödmjukhet som infinner sig i takt med att vågorna strömmar in. Känslan av att man på något sätt inser att det inte är människan som styr över jorden trots allt. Jag menar, vad har vi att sätta emot när det börjar storma? När vågorna sakta växer sig högre och sköljer in och piskar strandkanten? Ingenting. Vi springer och gömmer oss i skräck. Känslan av otillräcklighet kan infinna sig. Naturen är lika grym som den är vacker och förstår man inte tågordningen, att vi är bestämda över, så har vi problem.

Solen har just gått ner bakom horisonten nu och det börjar bli dags att avrunda den här relativt meningslösa bloggen. Temperaturen har sakteliga krupit neråt mot nivåer som inte borde infinna sig en klar julikväll. Jag börjar frysa trots att min luva nu är uppdragen och åtdragen runt mitt huvud. Återigen så känner man sig liten men vänder hemåt med ett leende på läpparna. Tanken går genom huvudet som ett mantra:

- "Jorden är vacker".

Men inte fan är det tack vare oss.

Det finns människor som kan kittla lite extra i det dom gör. Fredrik Härén är an sådan man. Jag har just avnjutit, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hans föreläsning på Kunskapens dag -07. En lektion i den högre skolan hur man får en ganska självgod skara människor att fnissa lite skamset över insikten att man kanske inte är så fantastiskt bra som den bilden man själv har målat upp av sig. Det är intressant att se hur man med några få frågeställningar kan få folk att skruva lite på sig av obehag.

Jag tänker inte redogöra för vad som sades i föreläsningen. Jag länkar istället till del ett här. Jag förstår att han har utsetts till årets talare 2006/2007. Han förmedlar sina ord på ett väldigt tilltalande sätt. Han når fram och jag sitter i alla fall som ett tänt ljus. Jag hoppas verkligen att få se mer av honom inom en snar framtid.

Spring och titta nu.

Det är en het sommarkväll i Madrid. Den rusiga publiken höjer stämningen successivt. Matadoren tar emot jublet och fylls med stolthet. Det är en perfekt kväll. Det måste vara lätt att ryckas med i hyllningarna. Det blir väl som på många andra evenemang, någon slags masspsykos. Mitt på arenan står han, tjuren. Han är effektivt dövad av picadorers och banderillas lansar och hullingförsedda pinnar som sitter fast förankrade i hans nacke. Blodet rinner längs hans kropp. Publiken fortsätter att jubla fanatiskt.

Det börjar närma sig akt tre, det mest magnifika. Matadoren äntrar arenan ensam. Han står där öga mot öga med tjuren. Han ser hur tjurens huvud sakta tappar sin stolthet och sjunker mot marken. Nackmuskeln är för illa däran för att orka hålla huvudet uppe längre. Tiden är kommen. Vid varje tjurfäktning finns det en huvuddomare, en president, som ska godkänna att det är dags att avrätta tjuren. Matadoren får ödesnicken och tar sitt svärd, går fram till tjuren och trycker in svärdet mellan tjurens skuldror. Tjuren vacklar till för att sedan falla död till marken. Publiken jublar. Matadoren har ytterligare ett liv på sitt samvete. Han måste vara stolt när han ser blodspåret efter det utsläpade, döda djuret.

Lagom till den här bloggen så läser jag i Aftonbladet att en matador har blivit stångad av en tjur. Jag ska en gång för alla krossa myten om att jag är en varm människa genom att säga att jag njuter för fulla muggar. Jag anser att människor som sätter djurplågeri i system har förbrukat sin rätt till empati. Jag förstår inte varför man ska fälla tårar för att en matador hamnar på sjukan med behov av att rekonstruera sin pung (jag bara citerar...) när han har spenderat sitt yrkesliv med att ha ihjäl oskyldiga djur. Dessutom djur som redan är satta ur spel av skador redan innan. Det ultimata machotestet. Som att ta godis från en barnunge ungefär. Jag förstår jublet. Verkligen. Hoppas att han för alltid kommer att ha en hemorrojdliknande gångstil.

Det är tjurfäktning varje söndag i Madrid. Vid varje tillfälle medverkar tre matadorer, som vardera dödar två tjurar. Lite snabbt summerat så är det sex tjurar varje vecka, 24 tjurar varje månad och TVÅHUNDRAÅTTIOÅTTA (288) tjurar om året. Nu vet jag inte om man gör uppehåll för vissa högtider eller inte. Det känns som det kvittar i sammanhanget om ett par veckor går bort eller inte. Det är fruktansvärda mängder spillda liv. Och nu pratar vi bara arenan i Madrid, och det är långt ifrån den enda skådeplatsen för detta plågeri.

Det är oerhört fascinerande att man kan prata om tjurfäktning och i samma andetag, eller till och med i samma mening, använda ordet konstnärlig. Matadoren ska på något pimpinett sätt dansa runt tjuren innan den dödas. Det ska göra dödsdansen vacker. Vacker för vem? Vad är det för människor som sponsrar den här grymheten? Hur är man skapt i huvudet när man spenderar söndagen på en aktivitet som slutar med att flera djurs liv släcks?

Det höjs röster om att det är en gammal tradition från 1700-talet. Jaha? Giljotinering skulle också vara populärt då? Varför inte ta några uppumpade medborgare och hugga huvudet av varje söndag? Självklart efter att vi har använt deras bringa som darttavla först. Det skulle kanske kunna vara något som omväxling? Det är ju definitivt en liknande underhållningsnivå på det hela i alla fall. Och nej, jag ser ingen större skillnad. Skulle väl vara att den uppumpade människan mycket tidigare förstår vartåt det barkar. Å andra sidan så kan man ju kanske hitta någon som är lite extra anabolförstärkt så kanske det går på ett ut.

Det finns inga förmildrande omständigheter till att döda djur som underhållningsform. Att man sen inte ens ger djuret en ärlig chans att kunna försvara sig är bara än mer skrämmande.

Människan SKA inte hålla på och leka Gud.

Om ni vill läsa lite mer ingående hur en tjurfäktning går till, klicka här. Jag står inte på något sätt för den informationen som finns på denna sida, tänkte bara erbjuda möjligheten att få en utförligare förklaring till spektaklet, skrivet av någon med andra åsikter om tjurfäktning än vad jag har.

Under de senaste två månaderna har jag fått celebert besök vid min dörr vid ett flertal tillfällen. En man med tyskklingande brytning, alltmer frusen allteftersom vintern har smugit sig närmare. Han har vid alla tillfällen varit akompanjerad av sin "sidekick". Vid två av tillfällena en mycket förskrämd ung man med ett närmast krampaktigt tag om sin portfölj. Naturligtvis strategiskt placerad på magen för total uppsyn. Street smart var benämningen ni letade efter här.

Eftersom jag hade vant mig att den tyske gentlemannens vän alltid var med så blev jag förundrar senast då jag bakom honom fann en betydligt mer avslappnad kvinna. En kvinna som dessutom klätt sig efter årstid. Hon höll mycket nonchalant dinglade med sin väska så alla kunde se. En kontrast mot föregående veckas vapenbärare. Det skulle senare under samtalet uppdaga sig en möjlig förklaring till varför 1) kvinnan hade en avslappnad attityd gentemot väskan och 2) varför "mannen med kramparmarna" hade betett sig som han gjort. Fick även en möjlig förklaring till varför han inte hade följt med på denna turné.

I vapenbärarnas väska förvarades nämligen informationsbroschyrer med de engagerande namnen "Vakttornet" och framför allt den mer ödmjuka titeln "Vakna!". Med bibeln i högsta hugg förklarades det om Harmagedon. Vi ska absolut inte se på Harmagedon som jordens undergång. Det är bara Guds tillvägagångsätt för att rensa upp och om man ser om sitt hus i tid (d v s går med i JV och börjar leva efter Guds regler... som egentligen är ett gäng gubbar i Brooklyn, New Yorks tolkning av bibeltexter) så är man en av de som får fortsätta sitt liv i ofattbart välmående. När Jesus en gång styr Guds kungarike så kommer det inte finnas någon ondska, fördomar eller krig. Eller som den tyske mannen så glatt fick ur sig när min kisse hoppade upp på mina axlar: "se där, det är nästan som om att du redan är i paradiset med en tiger på axeln".

OK. Då tänker jag såhär. Jag vill inte ha någon tiger på axeln av flera skäl. För det första väger dom bly och jag antar att alla i paradiset inte automatiskt blir Pippi Långstrump eller fjäderlätta? Sen tänker jag. Hur har den tänkt komma dit? Ska den hoppa? Ska den klättra? Båda alternativen känns mindre inbjudande om man betänker tigerns klostorlek. Fast det är klart. Känner man ingen smärta i paradiset och om tigerns klor inte penetrerar min hud så, varför inte? Hoppas dock att det inte är oblgatoriskt med en tiger på axeln. Jag tänker naturligtvis på alla allergiker...

Tillbaka till den saknade väskhållande mannen. Naturligtvis hade han tagit mycket allvarligt på sin uppgift som informationens beskyddare och därför nu slitit ut sig. Kanske han till och med hade drabbats av den såkallade Jehova-armbågen? Kvinnans mindre förstoppade min berodde naturligtvis på att hennes väska var tom på information. Antingen hade de räknat fel när de länsade lagret i "Rikets Sal" inför fälttjänsten, eller så hade det helt enkelt varit en lyckosam dag med många frälsningssugna människor runt om i stan. Slut var det vilket som varpå den tyske mannen fiskar upp ett exemplar ur sin egna innerficka. Det var som om himlen hade öppnat sig. Skulle lilla jag få HANS egna exemplar? Sen fortsatte regnet och jag konstaterade att han hade flera stycken hemma på nattduksbordet. Där fick jag för att jag kände mig speciellt utvald en stund. Gud straffar somliga direkt. Det vet ni väl?

Min omgivning har under den senaste tiden lite oroligt frågat om jag är påväg att övertygas av deras skrifter. Att jag helt enkelt håller på och trillar dit. Anledningen till detta är att jag har studerat "Vakttornet" och "Vakna!" lite mer än jag faktiskt brukar. Jag har sökt information på Internet och läst några mycket intressanta artiklar och uppsatser som behandlar ämnet.

Det är intressant att betänka att Jehovas innersta krets, dvs den grupp som befinner sig på huvudkontoret i Brooklyn, är obestridlig. Det är intressant att få fram fakta som berättar att kvinnor göre sig icke besvär att försöka ta sig upp i organisationen. De får nöja sig med marktjänsten och äran att kalla sig systrar. Kvinnor får inte ifråggasätta män inom organisationen och som vi alla vet så innebär det bara en massa bekymmer när kvinnor försöker bestämma något, oavsett viktighetsgrad.

Antalet "medhärskare" i Jesus gudomliga rike uppgår enligt bibeln till 144.000. Varken mer eller mindre. Ett av deras starkaste argument för att man ska gå med i deras lilla organisation är just att man kommer lura Harmagedon och få leva sida vid sida med Jesus i tidigare nämnda kungarike. Naturligtvis hajar man då till när det över världen finns ca 5.000.000 medlemmar. Man undrar om Jesus tänker sälja skraplotter till dessa 5.000.000 för att skära ner till rätt antal? Jag tycker att det skulle kännas högst olustigt att viga sitt liv till det här utan att få komma till det slutgiltiga målet. Jag skulle känna mig blåst på konfekten och inte ens med den mest avancerade skattefuskaren vid min sida få ihop den ekvationen. Räknas korta människor kanske bara som en halv?

Under organisationens ungefärl 150-åriga historia har ledarna naturligtvis bytts ut. Gemensamt för alla nytillträdda ledare (och nu pratar vi the big kahuna i New York) är att de har fixat och trixat med organisationens tolkning av texten. Vad säger det? Att den nya ledaren är tajtare med Gud? Det innebär ju per automatik även att den tidigare ledaren har varit kass och de senaste 30 åren är bortkastade om de ändå inte till fullo har levt efter Guds lagar? Vem bestämmer att den nye ledaren har en bättre insikt? Kan inte hans ändringar göra så att man lever "fel"? Kan det i förlängningen betyda att de här 144.000 medhärskarna inte alls kommer från JV utan kanske egentligen från Sowetos slum? Folk som har haft ett odrägligt liv som nu får plåster på såren för sveda och värk? Under förutsättning att man hamnar i ett paradis över huvud taget.

I JV:s tolkningar av bibeln så läggs stor vikt vid profetior. Det är därför de vet att Harmagedon är i antågande. Senast basunerades det ut att 1975, ja då var det sannerligen jordens sista år. Pang, tjoff mot paradiset. Jag måste ha missat det. Slokörade men fortfarande vid relativ gott mod konstarterades att ett nytt ljus hade uppenbarat sig på sanningens himlavalv... och det är där man någonstans slutar lyssna över huvud taget. Gud gör ingenting utan att ha meddelat människan genom bibeln. Genom att följa Guds vilja och dyrka honom så gör vi de rätta valen i livet. Är det då riktigt sjysst av Gud att plötsligt skjuta Harmagedon på framtiden när det finns så många som bara väntar på att det äntligen ska ske? Är inte det lite missledande?

Hur det än är så lyssnar jag till skillnad från de flesta andra på vad det har att säga. Jag tycker att det är intressant och man kan inte fördöma en grupp människor utan att veta vad de håller på med. Det är så vi skapar fördomar. Det enda jag kräver tillbaka är att de lyssnar och respekterar min åsikt. Spännande fortsättning lär ske. Jag har mycket bestämda åsikter och som bärare av den enda sanna läran så tror jag att det kommer vara svårt att glänta på en liten dörr för att ge mig chansen att ha min egna åsikt och tycka att den är rätt.

Som sagt. Spännande fortsättning lär ske. Redan nästa gång förmodligen då vi ska prata lite om döden.

Halleluja and praise the fucking lord.

Amen.

Beskriver ett väldigt brett spektra av olika metoder för att få oss att må bra som människor. Det täcker både det fysiska och det psykiska med olika tillvägagångssätt. Jag anser mig själv vara en öppen människa, jag låter inte mitt liv styras enbart av det vetenskapligt bevisade i vår värld av den enkla anledningen att människan, om någon, inte är ofelbar. Jorden ÄR inte platt, atomer KAN klyvas osv. Det finns så mycket vi inte vet i dagsläget som kan vara en reell sanning imorgon vid samma tid.

Jag finner mycket av den alternativa medicinen väldigt intressant. Ser man till rena fakta så har den moderna medicinen inte funnits särskilt länge samtidigt som folk har överlevt med hjälp av flerhundrade år gamla metoder. Det är väl ganska självklart att det finns en hel del kunskap att inhämta där? Eller är det ALLTID så att nya rön är bättre än gammal traditionella värderingar?

Om vi tar akupunktur som exempel, ett väldigt bra exempel. Denna kinesiska läkekonst känns väldigt mycket som hokus pokus. Om man tittar på ett "akupunkturschema" över människans kropp och dess olika behandlingszoner och punkter så blir man fundersam, och detta med all rätt om man ser det genom en lekmans ögon. Visserligen så är det ju inte en omöjlig tanke att greppa att allt i kroppen är sammanlänkande på ett eller annat sätt. Däremot så kan det vara svårt att förstå att man behandlar exempelvis magsmärtor genom punkter sittandes i örat.

Det är för mig inte svårt att ta till mig faktiska fysiska behandlingar, som olika typer av massage och liknande. Det är ganska självklart att det fungerar, på ett eller annat vis i alla fall. Nu handlar ju väldigt mycket alternativ medicin om människans helhetsvälbefinnande. Man ska ta tag om både tanke och kropp. Tanken styr väldigt mycket och jag tror definitivt att man psykiskt kan påverka sin fysiska status. Annars skulle ju inte placebo vara ett vedertaget uttryck. Men, och det är ett stort MEN. Ibland blir det bara löjeväckande. Låt mig dra ett exempel. På en föreläsning så sägs följande: "Om man ser en snygg tjej eller kille och tycke uppstår så går det ut en osynlig förlängning av din navel som söker kontakt med den här personen. Om personen också har fattat tycke för dig så går hans, eller hennes, osynliga navel ut för att bemöta din. När de möts och skakar hand så är ni vänner.

Okej. Ett väldigt överambitiöst försök att beskriva något så enkelt som fjärilar i magen kan jag då tycka. Går man vidare så får man också veta att förklaringen till den otrevliga känslan i magen när man bryter en relation kan skyllas på samma osynliga navelförlängare. Det är nämligen så att när navlarna bryter kontakten med varandra så fortsätter den numera ensamstående naveln att febrilt söka efter nya navlar att stöta på. Seriöst, det är när man hör resonemang likt detta som man slutar att lyssna.

Vad jag menar är egentligen att det i det stora hela bara handlar om att tro, på riktigt. Om en människa sitter och berättar det här med allvarlig min och en genuin tro på att det faktiskt fungerar såhär... ja, då är det svårt att fortsätta lyssna med samma entusiasm. Det spelar egentligen ingen roll hur seriöst man försöker lägga upp resten, navlarna kommer ju fladdra okontrollerat i min mentala värld och effektivt förstöra alla former av försök till seriösa tankar. Därav tror jag att den människans behandlingar kan vara förstörda för mig.

Jag menar, som jämförelse, vem vill gå till en allmänläkare som hela tiden kastar ur sig smurfcitat?

Okej. Jag vet att man inte ska peka finger. Jag vet att man inte ska kritisera i det här landet, men det ÄR ju så förbannat roligt och jag vore väl inte svensk om jag inte hittade saker att störa mig på?

Tom Cruise, ett av filmbranschens stora sorgebarn. Mannen är ett mysterium för mig. Han slog igenom med Föräldrafritt 1983. Succen bestod väl endast i att han jazzade runt i kallingarna misstänker jag, för filmen och skådespelarinsatsen är väl inget man skryter om för sina barnbarn?

Jag försöker se en röd tråd mellan hans skådespelarförmåga och hans framgångar, men lyckas inte. Det är verkligen som att famla i mörker. Mannen besitter 2,5 ansiktsuttryck. Enda gången han har bytt ansiktsuttryck på riktigt är väl i Vanilla sky. Å andra sidan så spelar han en deformerad man...

Men visst har han gjort bra filmer, säger någon. Kolla bara på Rain man! Absolut. Rain man är en väldigt bra film, men det är också en film som totalt skulle kollapsa om inte Dustin Hoffman var så överjävligt bra i sin roll.

Jag kan gå med på att han är dräglig i Född den fjärde juli. Efter den har han gjort 18 filmer utan att ha lyckats övertyga mig om sin storhet. Bland dom finns riktiga kalkoner som nämnda Vanilla sky, Världarnas krig och Den siste samurajen. Jag menar, kom igen... Ni måste väl se att mannen är inkompetent?

Lite kul för honom dock att får axla manteln som Scientologernas Jesus. "Han är lika karismatisk och omtyckt som Jesus", sägs det från deras håll. Han kan säkert vara världsbäst i små inavlade kretsar människor som avgudar något så tvetydligt som dom gör. Absolut.

Jag blir inte ett dugg förvånad om hans stomatolsmajl (det ansiktsuttryck som utgör halvan i 2,5) dyker upp i amerikansk politik inom en relativt snar framtid. Han måste ju vara perfekt. Mannen som log utan att förmedla en enda känsla. Kan det finnas en bättre presidentkandidat?

Men skådespelare?

Not so much va?